Takt.
Ett förfärligt långt observerande kan leda till en onödigt lång ångestfylld dag rakt upp och ner. Är det egentligen vi som måste sluta tänka så mycket? Eller någon eller något som måste sluta att ständigt försöka förstöra tusentals vackra människor på ett eller annat sätt för att tjäna pengar?
När ska vi få träda fram som vackra? När ska vi få känna oss nöjda?
Är tankar något vi växer ifrån, eller handlar det om mognad? Blir det värre ju längre allt bara fortsätter?
Ska vi bara vänta och se, eller säga något?
Vad är höjden av rädsla? Vill vi verkligen komma dit? Ska rädsla få förstöra och ta över ett liv?
Ibland säger vi sådan vi egentligen inte menar. Vi påpekar att vi är något eller någon vi så gärna vill vara.
Det är skillnad på tanke och handling. Men det fattar inte dom som förstör.
